Veckans valaffisch (vecka 6) - Skägget gör statsmannen?

När hade Sverige senast en skäggig statsminister? Om Sverigedemokraterna blir största parti efter valet i år och Jimmie Åkesson blir statsminister, kommer han då att raka av sig skägget eller kommer han att bryta mönstret med renrakade regeringsledare?

Om man tittar på en bild från Riksdagens första kammare 1905 är det en uppvisning i ansiktsbehåring. Alla ledamöter var män, men de var även försedda med olika varianter av skägg: helskägg, skepparkransar, polisonger, preussare, knävelborrar, mustascher och så vidare. Det kan finns någon renrakad ledamot någonstans, men de kan inte vara många.

 

En snabb koll i boxen Sveriges statsministrar (2010) visar att vi ska tillbaka mer än hundra år för att hitta en statsminister med helskägg. Carl Swartz (1917) och Hjalmar Hammarskjöld (1914-17) hade båda hakskägg, med rakade kinder, av en typ som skulle kunna ses på trottoarerna i en svensk stad idag.

 

Men bortsett från dessa är det mustascherna som dominerar: Felix Hamrin (1932), Axel Pehrsson-Bramstorp (1936), Carl Gustav Ekman (1926-28 och 1930-32), Richard Sandler (1925-26), Oscar von Sydow (1921), Louis de Geer (1920-21), Hjalmar Branting (1920-24), Nils Edén (1917-20), Arvid Lindman (1906-11 och 1928-30) och Karl Staaff (1905-6 och 1911-14) – alla har de mustasch.

Men efter andra världskriget är det närmaste man kan komma en skäggig statsminister Torbjörn Fälldin (1976–82), som åtminstone under en tid bar polisonger i typiskt 70-talssnitt.

 

Det verkar alltså som om helskägg inte har varit gångbart hos en statsminister på drygt 100 år, och mustascher inte sen andra världskriget. Speglar det samhället i stort? Det är inte alldeles lätt att få en överblick över den svenska befolkningen i stort, men en sammanräkning av de riksdagsledamöter vars bild finns på den officiella sidan i nuvarande riksdag (https://www.riksdagen.se/sv/ledamoter-och-partier/ledamoterna/#top) , visar att det är jämt skägg (!) mellan behåring eller rakning: 90 med skägg och 94 utan.

 

Skäggets symbolik

Eftersom skägg är något enbart män kan odla har det genom historien förknippats med traditionellt maskulina drag som styrka, beslutsamhet och sexuell kraft – fast inte kontinuerligt. Synen på skägg verkar ha gått i vågor och även ha hängt ihop med klass. Men under 1800-talet var skägg en tydlig maskulinitetsmarkör, vilket syntes tydligt bland militärer, fram till dess att gasmasken gjorde sin entré och allt för ymnig skäggväxt blev en hälsofara. Men som man ser på bilden ovan var skägget en del av den borgerliga mannens uttryck i början av 1900-talet.

Motståndet mot skägget växte fram i början av 1900-talet i takt med hygienfrågan. Skägg sågs som en grogrund för bakterier och annat orent, så de stora skäggens tid var förbi. Men mustaschen verkade överleva som en manlighetsmarkör fram till 1930-talet.

På 1950-talet gjorde skägget comeback, men inte som en del av borgerligheten, utan snarare som ett tecken på uppror mot det etablerade. Jazzdiggare och intellektuella odlade skägg, välansade men ändå lite rebelliska, och på 70-talet fick vi de vänsterorienterades stora skägg som verkligen var en politisk markering.

Samtidig försvann skägget från majoriteten av medborgare, vilket bland annat hängde ihop med att den elektriska rakapparaten tog över. Det blev lättare och billigare att raka sig varje dag, och ett slätrakat ansikte blev ett tecken på modernitet och att man var en del av samhället. Bland svenska storföretagare var det väl endast Percy Barnevik som bar skägg.

Idag är det inte mycket kvar av symboliken i valet mellan skägg och inte. Hipsternas veneration för skägg i alla former som modeaccessoar, med tillhörande oljor, krämer och verktyg, har mattats av och ansiktsbehåring har mer blivit en fråga om personliga preferenser (och kanske hur man genetiskt är predisponerad).

 

Varför är statsministern renrakad?

Men om nu hälften av riksdagens män har skägg och skäggets symbolik har mattats av, varför har vi då inte sett en statsminister med helskägg på 100 år? Uppenbarligen gäller det andra normer för rikets högsta politiska ledare än för övriga medborgare och politiker. Kanske det är en vidhållande konservatism bland statsminister-pretendenter (eftersom ingen av de skägglösa har varit kända som skäggbärare innan de blev statsminister), eller också är det en konservatism hos väljarna. Skulle du vilja ha en statsminister med skägg?

 

Utsikt till en skäggig statsminister?

Idag är det endast en potentiell manlig statsminister som bär skägg, nämligen Jimmie Åkesson. Kommer han att bryta mönstret efter valet 2026, eller kommer han att raka av sig skägget om hans parti blir valets största och han får chansen som statsminister? Eller är det kanske så att hans skägg står i vägen för att han kan ta detta sista steg mot maktens topp?

Propagandainspektör Orla Vigsø