Om journalistik i oväntade spår
Försökte läsa om den här krönikan med frågan om något egentligen har hänt sedan 2007. Det korta svaret är väl: nej. Trenden mot större publikanpassning och snabba lockade nyheter är något som fortsatt. Men också motrörelsen. Slow journalism är en strategi som diskuteras inom journalistiken och kan ses som ett sätt att motverka en klickjagande journalistik.
Journalistik i oväntade spår
När Anna Nicole
Smith dog blev det braskande nyheter i kvällstidningarna. Ingenting konstigt
med det. Kvällspressen har allt sedan genombrottet på 1940-talet ägnat sig åt
sensationer, ond bråd död och kändisar. Helt i linje med traditionen alltså,
även om detaljer och bilderna blivit allt mer närgångna. Något mer förvånande
var det kanske att även morgonpressen hängde på. Jag pratade med några
journalister på en av Sveriges största morgontidningar och de sa att för fem år
sedan hade det varit otänkbart att publicera nyheten om den före detta
supermodellens död. Idag var det närmast en självklarhet. Någonting har hänt.
När morgonpress och public service medier – de så kallade ”seriösa” medierna – satsar mer på sport, nöje och kändiseri är det ett uttryck för en allt mer publikanpassad nyhetsvärdering. Trenden har pågått länge. Forskare menar att journalistiska ideal om att anpassa sig efter publikens smak och intresse i valet av nyheter redan etablerades i mitten av 1980-talet. Sport och nöje intresserar många, och då blir det också mer av den varan i medierna. Det faktum att olyckor och brott återigen blivit stora nyhetsämnen kan tolkas på samma sätt. När konkurrensen om publikens tid och pengar utmanas från alla håll kan man inte ta publikintresset för givet. Är inte nyheterna tillräckligt intressanta ägnar vi mediekonsumenter oss åt någonting annat. Antingen byter vi kanal, bläddrar till en annan sida i tidningen eller hittar på något annat sätt att fördriva tiden.
Men nyhetstrenden mot mer publikanpassade nyheter visar sig inte bara i att nyhetsvärderingen tar upp mer populära ämnen. Även traditionella nyheter som politik, sjukvård och ekonomi måste presenteras på ett sätt som gör att de fångar läsarnas intresse. En landstingsreporter illustrerade utvecklingen för mig så här: ”För 20 år skrev vi bara för de närmast sörjande. Men nu måste varje artikel motiveras och även vinklas så att en bred läsekrets vill ta del av den”. Och därefter påpekade han att redaktionerna helst efterfrågade lokala sjukvårdsnyheter som berör läsarna – gärna protester nere på akuten.
Man kan tycka att utvecklingen går mot en allt mer förflackad journalistik. Det seriösa får ge vika för det som är populärt. Fördjupning försvinner, snuttifiering och ytlighet breder ut sig. Nu är det kanske inte riktigt så enkelt. För det första tycker jag att det är bra att journalister får fundera lite extra på vad som faktiskt intresserar läsarna. Att engagera är faktiskt en viktig uppgift för journalistiken, även om det givetvis kan gå till överdrift.
För det andra – och det är kanske intressantare – finns det också en helt motsatt trend i journalistiken. Tar man en närmare titt på hur sport- och nöjesjournalistiken utvecklats är det tydligt att nya ideal vunnit insteg även här. Dessa ideal handlar dock inte om en ökad publikanpassning – den har man redan. Istället är det en trend mot journalistisk granskning, men inte av politik utan av maktförhållanden inom sport- och underhållningsbranschen. Bläddra igenom sporten i kvälls- och morgontidningar. Släng ett öga på Sportspegeln. Där ser man allt oftare reportage som försöker kritiskt granska sportens värld. Givetvis dominerar inte denna journalistik, men den förekommer på ett helt annat sätt än tidigare.
Vi har därmed en journalistisk utveckling med två trender som går åt motsatt håll. Nöje och sport breder ut sig på nyhetssidorna och kraven på att följa publikens smak och intressen blir allt starkare. Å andra sidan blir nöjes- och sportjournalistiken faktiskt mer lik samhällsjournalistiken, eftersom granskningsidealet vunnit insteg även här. Konsekvensen blir en ”mainstreaming” av journalistiken, där nyheter om politik, nöje och sport faktiskt ser ganska lika ut numera. Att fånga publiken och samtidigt granska makten har blivit gemensamma ideal för all journalistik - oavsett vad den handlar om.
När morgonpress och public service medier – de så kallade ”seriösa” medierna – satsar mer på sport, nöje och kändiseri är det ett uttryck för en allt mer publikanpassad nyhetsvärdering. Trenden har pågått länge. Forskare menar att journalistiska ideal om att anpassa sig efter publikens smak och intresse i valet av nyheter redan etablerades i mitten av 1980-talet. Sport och nöje intresserar många, och då blir det också mer av den varan i medierna. Det faktum att olyckor och brott återigen blivit stora nyhetsämnen kan tolkas på samma sätt. När konkurrensen om publikens tid och pengar utmanas från alla håll kan man inte ta publikintresset för givet. Är inte nyheterna tillräckligt intressanta ägnar vi mediekonsumenter oss åt någonting annat. Antingen byter vi kanal, bläddrar till en annan sida i tidningen eller hittar på något annat sätt att fördriva tiden.
Men nyhetstrenden mot mer publikanpassade nyheter visar sig inte bara i att nyhetsvärderingen tar upp mer populära ämnen. Även traditionella nyheter som politik, sjukvård och ekonomi måste presenteras på ett sätt som gör att de fångar läsarnas intresse. En landstingsreporter illustrerade utvecklingen för mig så här: ”För 20 år skrev vi bara för de närmast sörjande. Men nu måste varje artikel motiveras och även vinklas så att en bred läsekrets vill ta del av den”. Och därefter påpekade han att redaktionerna helst efterfrågade lokala sjukvårdsnyheter som berör läsarna – gärna protester nere på akuten.
Man kan tycka att utvecklingen går mot en allt mer förflackad journalistik. Det seriösa får ge vika för det som är populärt. Fördjupning försvinner, snuttifiering och ytlighet breder ut sig. Nu är det kanske inte riktigt så enkelt. För det första tycker jag att det är bra att journalister får fundera lite extra på vad som faktiskt intresserar läsarna. Att engagera är faktiskt en viktig uppgift för journalistiken, även om det givetvis kan gå till överdrift.
För det andra – och det är kanske intressantare – finns det också en helt motsatt trend i journalistiken. Tar man en närmare titt på hur sport- och nöjesjournalistiken utvecklats är det tydligt att nya ideal vunnit insteg även här. Dessa ideal handlar dock inte om en ökad publikanpassning – den har man redan. Istället är det en trend mot journalistisk granskning, men inte av politik utan av maktförhållanden inom sport- och underhållningsbranschen. Bläddra igenom sporten i kvälls- och morgontidningar. Släng ett öga på Sportspegeln. Där ser man allt oftare reportage som försöker kritiskt granska sportens värld. Givetvis dominerar inte denna journalistik, men den förekommer på ett helt annat sätt än tidigare.
Vi har därmed en journalistisk utveckling med två trender som går åt motsatt håll. Nöje och sport breder ut sig på nyhetssidorna och kraven på att följa publikens smak och intressen blir allt starkare. Å andra sidan blir nöjes- och sportjournalistiken faktiskt mer lik samhällsjournalistiken, eftersom granskningsidealet vunnit insteg även här. Konsekvensen blir en ”mainstreaming” av journalistiken, där nyheter om politik, nöje och sport faktiskt ser ganska lika ut numera. Att fånga publiken och samtidigt granska makten har blivit gemensamma ideal för all journalistik - oavsett vad den handlar om.
Publicerad i Borås Tidning 2007
Kommentarer
Skicka en kommentar