måndag 4 november 2019

Om att bli bloggad


Idag har vi (nästan) vant oss vid att allt i princip kan vara offentligt. Håller man en föreläsning eller föredrag måste man utgå från att det kan ligga ute på sociala medier i nästa andetag. På så sätt har lever vi våra liv där gränsen mellan offentligt och privat är utsuddad. Allt privat kan vara offentligt. Men 2007 - när jag skrev krönikan - var det inte lika självklart. Faktum är att jag blev lite chockad när Viggo Cavling refererade vårt informalla samtal i sin blogg. Jag tyckte - och skulle nog fortfarande tycka - att det är att bryta ett socialt kontrakt att göra privata samtal offentliga. Men så ser vår sociala värld ut idag. 

Jag har blivit bloggad
 
Jag har blivit bloggad. Saker jag sagt i mer eller mindre offentliga sammanhang dök plötsligt upp på olika bloggar under senhösten. Mitt småpratande på en tågperrong med Viggo Cavling, chefredaktör för tidningen Resumé, dök upp i hans blogg några dagar senare. Dessutom bloggade en student om kvaliteten på mina föreläsningar. Att bli bloggad på det här sättet var inte hela världen eftersom jag kunde stå för det jag sagt, men det fick mig att börja fundera. Gränserna för vad som är offentligt och privat verkar ha suddats ut helt och hållet. Allting man säger eller gör kan med några knapptryckningar finnas i den globala medieby som vi kallar Internet. Situationer som man själv inte upplevt som offentliga blir helt plötsligt allas egendom, som alla kan tycka till om och som jag får stå till svars för.

Tidigare var medieoffentligheten endast möjlig att nå via journalisternas filter eller med hjälp av kraftiga reklambudgetar. Att kunna påverka offentligheten var förbehållet en elit. Men 2006 var året då vanliga människor på allvar blev medieproducenter i stor skala, vilket Time Magazine uppmärksammande när de skulle utse prestigefyllda ”Man of the year”. Då valde man att publicera en spegel på omslaget. Årets man var inte Bill Gates, Bono eller Hillary Clinton. Årets man 2006 var vanliga människor – du och jag. Myspace, Youtube, Wikipedia och alla andra webplatser där vi kan sprida information har gjort att hela världen kan få tillgång till det vi vill säga.

Men datorer med stor lagringskapacitet och Internet som binder dem samman innebär också att mediepubliceringar inte längre är en engångsföreteelse. Uppmärksammas något i medierna får det evigt liv, istället för att försvinna bort med pappersåtervinningen eller i etermediebruset. Allt från det som sänts i medierna jorden runt till snapshots med en mobiltelefon finns tillgängligt för nästan hela världen – dygnet runt. Och det försvinner inte, utan kan dras fram igen i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Kritiska röster höjs nu också mot att det offentliga rummet nått in överallt. Den mest uppmärksammade är kanske Europadomstolens dom i målet mellan prinsessan Caroline av Monaco och tyska staten. Bakgrunden var en rättsprocess mellan henne och tidningar som publicerat fotografier från hennes dagliga liv i offentliga miljöer. Den nya princip som Europadomstolen lanserade var att publiceringar måste motiveras av allmänintresset, även om de inte kan uppfattas som vare sig kränkande av privatlivet eller den enskildes heder. Utgångspunkten har dessförinnan varit att det som inte är skadligt får sägas, även om det saknar allmänintresse. Europadomstolens dom andas därmed en stor skepsis inför yttrande- och pressfriheten.

Och även när det gäller det privata bloggandet ser vi nu juridiska konsekvenser. I USA har senatorsrådgivaren Robert Steinbuch stämt den förra älskarinnan Jessica Cutler på 150 miljoner kronor. Detta eftersom hon i sin högst personliga blogg avslöjat Steinbuchs sexuella preferenser.

Vad blir konsekvenserna av en allt större intimisering av det offentliga rummet? Det finns goda argument för inskränkningar. Konsekvenserna av mediernas framfart är ibland långtgående. Enskilda människor upplever sig kränkta av mediernas bevakning, politiker blir utsatta för hot efter att ha uppmärksammats, företag får sitt rykte skamfilat av publicering och svaga grupper blir än mer utsatta än de redan var.

Jag har inga färdiga svar på hur vi ska hantera den nya medievärlden. Visserligen är jag av princip emot all inskränkning av yttrandefrihet. Därmed inte sagt att jag tycker allt är lämpligt att publicera, men det ska inte vara förbjudet. Min grundprincip är att argument ska mötas med argument och inte med lagtext. Men någonstans måste väl ändå gränsen finnas för en privat sfär? Allt man säger och gör kan ju inte rimligen vara anpassat för att publiceras? Jag tror att kampen om offentligheten bara har börjat och starka krafter utmanar yttrandefriheten. Vi får bara hoppas att pendeln inte slår tillbaka allt för hårt.

Publicerad i Borås Tidning 2007-01-25

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar