Signalmaktspolitik - ett tecken i tiden?

Att sända signaler har blivit ett allt vanligare ord i offentligheten. Det signaleras hej vilt. Alla signalerar - politiker, väljare och alla andra som på något sätt förekommer i medier och sociala nätverk. Signaler är gjorda för att skapa reaktion, inte nödvändigtvis få något gjort. Det är en viljeyttring som man vill att andra ska reagera på. Signalmaktens logik är att andra ska veta vad vi tycker, ofta för att den andre ska ändra sin syn på oss och kanske även korrigera sitt beteende.

Väljare har traditionellt alltid haft signalmakten som vapen. I valsysstem där lokala val och nationella val går omlott är det vanligt att prata om barometerval. De lokala valen uppfattas som en utvärdering av regeringen snarare än ett uttryck för den lokala folkviljan. På samma sätt diskuteras också röstande i EU-val. Det handlar mer om att sända signaler till den nationella politiken än att uttrycka vad man vill ha gjort i EU-parlamentet. Man kan tycka vad man vill om sådant agerande. Ibland baseras den kanske på okunskap, ibland på en kalkyl om att EU-parlamentet inte är så viktigt. Därför uppfattas det som viktigare att sända signaler till rikspolitiken.

Men väljare är en sak. Signalmakten är i mångt och mycket det sätt makt kan utövas av medborgarna. Märkligare är att även politiker signalerar. I viss mån är i och för sig all politisk debatt signalpolitik. Man uttrycker en vilja för att skapa opinion. Men nu har jag sett flera exempel på politiker går ut med förslag som de vet varken är praktiskt genomförbara eller ens förenliga med gällande lagstiftning. Beslut tas till och med i politiska församlingar som verkar vara i strid med gällande lagstiftning. Det handlar givetvis om populism. Att sända signaler till väljarna att man vill göra saker och kalkylen är då att även om beslut rivs upp så har man visat väljarna vad man vill göra.

Givetvis måste ibland politiska beslut ibland måste testas mot gällande lagstiftning då rättsläget är oklart. Och i många fall överprövas ju många politiska beslut också till andra instanser. Men signalpolitiken vi ser nu handlar om något annat. Det är ett politiskt spel som egentligen inte handlar om att genomföra politiska beslut. Istället är det ett sätt slippa ta ansvar för den lagstiftning som finns och att samla opinionspoäng. Konsekvensen blir därmed också ett allt högre tryck på andra instanser såsom rättsväsende och tjänstemän. Dessa får stå som garant för den lagstifning som finns. Frågan vi måste ställa oss är om det är den sortens demokrati vi vill ha.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Fyra spaningar i invasionens skugga

Vem gynnades av valbevakningen - en fråga om AB-index?