Man vill ju vara med....

Ibland säger jag lite skämtsamt att vi akademiker är som maffian. Inte i betydelsen att pressa pengar, hota med våld eller lägga hästhuvuden i sängar. Nej, men likt kriminella organisationer bygger akademin på att skulder alltid måste återbetalas. Den som tittar på universitetets organisationsscheman eller tjänstgöringsplaner kanske tror att de fått koll på hur forskarvärlden fungerar. Inget kunde vara mer felaktigt. I själva verket styrs forskarvärlden av en helt osynlig maktstruktur som vi själva dessutom hela tiden reproducerar. Allt handlar om att betala igen sina skulder. 


En forskare betalar alltid sina skulder

Nej, nu skarvar nog professorn, tänker någon. Men inte alls. Tittar jag tillbaka på det jag skrivit under de senaste åren är en förvånansvärt stor andel inte direkt kopplat till mina (betalda) forskningsprojekt. I stället har det handlat tjänster som ska återgäldas. ”Jag granskade ett manus för den tidskrift som du är redaktör för, nu vill jag ha ett kapitel till antologin som jag är redaktör för” osv. Ingen skulle givetvis säga det högt, men det är det fina i kråksången. Det behövs inte eftersom alla vet spelets regler. Skulder måste betalas igen.


Om att bli medlem i stammen

Varför blir det så här? Förklaringen är att akademiskt arbete är en intrikat väv av informella nätverk där forskare i samma fält är vänner, kollegor och hjälper varandra i karriären. En av mina kollegor beskrev det inte i termer av maffian utan istället som att forskare är som ”tribes” och frågan en ung forskare måste ställa sig är vilken "stam" man vill tillhöra. När forskaren blir stammedlem börjar nätet av beroenden vävas. Det skrivs ansökningar, artiklar, texter ska granskas och efter ett antal år är forskaren fullvärdig stammedlem, kanske till och med en av de äldste i stammen med den status som det ger. Men med ger ingen frihet. Snarare en ofrihet där dagar och veckor går åt till att betala igen skulder och tacka ja till antologikapitel, granska artiklar och ställa upp i olika sammanhang.


Det kostar att hoppa av

Kan man inte hoppa av? Visst går det, men det kostar att inte tillhöra stammen (eller maffiasyndikatet om ni nu vill använda den metaforen). Inbjudningar till konferenser, bokprojekt, forskningsprojekt eller vara keynote försvinner. Kanske inte direkt, men tackar man nej gång efter gång tynar sakta kontakterna med stammen bort. Vänder du gruppen ryggen och inte betalar dina skulder blir du osynlig. Men vi forskare är som alla andra sociala varelser och vill känna tillhörighet. Så att lämna gemenskapen är inget alternativ, istället tackar man ja till att skriva ännu ett kapitel i en forskarantologi.....

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Bild
I två dagar på rad har jag varit med i radio och pratat om blommor och politik. Lyssna här . Skälet är givetvis de svenska partiernas förkärlek till blommor som logotyper. Som jag skrivit i en tidigare bloggpost är blomsterspråket på väg bort från svensk politik. Från genomslaget under 1980- och 1990-talet då alla riksdagspartier förutom Moderaterna skaffade dig blomsymboler väljer flera partier bort blommorna som partisymboler. Liberalerna ersatte blåklinten med ett L och vitsippan försvann till förmån för förkortningen KD hos Kristdemokraterna. Feministiskt initiativ skaffade aldrig någon blomma utan använder förkortningen F! som logotype. Vi har skrivit om blomsterspråket i boken Politik i det offentliga rummet , där logotyper slog igenom i och med en ökad professionalisering av kampanjerna på 1960-tal et. Men då fanns det inga blommor alls. Även om både Socialdemokraternas ros och Centerns fyrklöver funnits med som symboler för partierna användes de inte på valaffischerna. Soc
Läs mer

Fyra spaningar i invasionens skugga

Bild
Den 24 februari 2022 invaderades Ukraina av Ryssland. Kriget har nu pågått i snart en månad och Putins förhoppning att invasionen skulle avslutas snabbt hade ingen relation till verkligheten. Ukrainas armé och hela det ukrainska samhället har bjudit på hårt motstånd, trots terrorbombning från den ryska armén. Jag har inte direkt forskat om krigsjournalistik, utan har mer som allmänt berörd medborgare och intresserad medieforskare följt rapporteringen från Ukraina och den kamp om verklighetsbilder som alltid sker i samband med konflikter. Att krigets första offer är sanningen är som så ofta tidigare också relevant i informationskriget under den ryska invasionen av Ukraina. Fyra spaningar I inlägget ska jag lyfta fyra spaningar som slagit mig när jag följt bevakningen och mediedebatten. Inte direkt baserat på egen forskning, utan snarare reflektioner som snurrat runt i mitt huvud när jag följt krigsrapporteringen. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag absolut inte trodde Putin skulle an
Läs mer

Vem gynnades av valbevakningen - en fråga om AB-index?

Bild
Nycketal! Finns det något bättre? En siffra som sammanfattar stora datamängder och kan jämföras över tid eller mellan olika saker. Nyckeltal är givevis en förenkling, men ger en tacksam överblick. I vår bok om valrörelsen och nyhetsmedierna som släpptes förra veckan ( VALET 2022 - Politiken, medierna och nyhetsagendan - ladda ner HÄR ) finns ett nyckeltal som ofta får sammanfatta hur medierna bevakade valrörelsen - AB-index. Vad är AB-index? Måttet skapades av Kent Asp som i alla böcker och rapporter om mediernas valrapportering sedan 1979 redovisat hur AB-index faller ut för regeringsalternativ, partiledare och olika partier. Medieredaktionerna har ofta visat stort intresse för måttet och tagit det som intäkt (om det visar balans mellan höger och vänster) till att rapporteringen varit bra. Om det visat på en mer gynnsam behandling av vänster- eller högersidan brukar kritik riktas mot att undersökningen inte omfattar all rapportering av valet som gjorts (online eller i andra program).
Läs mer