Skilj mellan sak och person - om partiledarpresenter

Att följa politik, inte minst partiledardebatter, kan vara en schizofren upplevelse. Ena sekunden kritiserar de varandra i hårda ordalag för att i nästa ge varandra blommor och presenter. Så som när Centerns Annie Lööf avtackades i samband med partiledardebatten nu i januari. Först är det oförsonlig debatt och sedan pratar man om vänskap och ger presenter och kramas. För en medborgare som bevittnar skådespelet är upplevelsen lite märklig. Det låter ju som om de är djupt oense och sedan är de tydligen vänner ändå? Hur är det möjligt? Är de inte ärliga när de bråkar eller är de oärliga när de låtsas vara kompisar?

Politiker är som handbollsspelare

Jag minns när jag första gången tänkte på det här. Det var i samband med att jag publicerade boken Efter valstugorna. Temat var politiska skandaler och boken lanserades på ett seminarium i Stockholm där två politiker - en moderat och en socialdemokrat - skulle debattera. De gick åt varandra ganska ordentligt uppe på podiet, men efteråt satt de och fikade och småskvallrade. Fick inte ihop det, men en kollega sa: "Du måste förstå att de i första hand är politiker och delar intresset för politik. Ungefär som handbollspelare som tacklas stenhårt och ger varandra tjuvnyp under matchen men är kompisar efteråt". 

Skilj på sak och person

Med andra ord handlar det om att skilja mellan sak och person. De ogillar inte varandra som personer, de ogillar den andres ideologi och underkänner de politiska idéerna. Men de gillar politik, de håller på med samma sport och tycker politik är viktigt. Då går det kanske ihop. Det är de politiska idéerna som skiljer dem åt, inte personen. Därför kan de tänka sig att kanske ta en fika med eller småsnacka lite i en paus. Sysslar man med politik på heltid och ses hela tiden får man ju hålla ihop. 

Den politiska teatern

Problemet med den analysen är den politiska retoriken inte verkar skilja mellan sak och person. Kanske har den aldrig gjort det, men jag uppfattar det ändå som att politikerna satsar sig själva mer idag än tidigare. Det är kanske en effekt av en tilltagande personifiering där vi förväntar oss att partiledaren ska personifera politiken. Här skaver det. Om du i stort sett tar ära och heder av motdebattören är det svårt att se hur du direkt efteråt kan ge blommor och choklad. Det går inte att riktigt ta på allvar och den politiska teatern blir just en teater. En vanlig människa skulle inte stå ut med att få höra angrepp på ens person och direkt efteråt få höra vilken förträfflig människa man är. Antingen är personen just så usel som det påstås i retoriken och då ska det inte vara några presenter, eller också var personangreppen bara ett spel för galleriet.

Är politiker verkligen som andra människor?

Eller är det kanske så enkelt att politiker inte riktigt är som andra människor. De skakar av sig tillmälen och vet att det "bara är ord", ruskar på sig lite grand och går vidare som inget har hänt. Jag vet inte om politiker i så fall skiljer sig från oss andra, vi som aldrig skulle glömma ett elakt ord eller nedsättande omdöme. Kanske lär man sig att den politiska retoriken är som den är. Jag inser också att jag personligen skulle vara sällsynt dålig som toppolitiker. 

Det politiska samtalet 

Personligen tycker jag att sak och person ska skiljas åt. Det går att ha väldigt olika åsikter, men ändå uppskatta personen. Har inga problem med att politiker visar andra uppskattning efter en hård fajt om ideologier och sakfrågor. Men om den politiska retoriken blir personlig går inte den linjen att hålla isär. Då blir sak och person inte möjliga att skilja åt. Jag tror den vägen varken främjar den politiska debatten i sig eller förtroendet för politiker. För väljare förstår ju att det inte går ihop att i ena stunden måla upp en person som djupt oärlig och allmänt tarvlig för att sedan ge presenter.