Propagandainspektionen (vecka 23) - Dukat bord på valaffischerna

Valaffischer speglar å ena sidan sin samtid, å andra sidan väljarnas vardag. Det har varierat mellan vilka väljares vardag – samhällsklass, kön, ålder – och vilka aspekter av vardagen – arbete, fritid, familjeliv. Men en del av livet som alla väljare delar har fått väldigt litet utrymme på svenska affischer: maten, måltiden, förtäringen.

Mat är ett fenomen som förknippas med starka känslor, men i ett samhälle där många lever i armod är mat främst en klassmarkör. Den som har mycket pengar äter mycket och är därför fet, medan den som är fattig är utmärglad och kraftlös. Internationellt är det därför gott om affischer som motställer den feta kapitalisten, som stoppar i sig mat, med den svältande arbetaren. Fast i Sverige är bilden den omvända på Allmänna valmansförbundets affisch (nuvarande Moderaterna) från 1920: den som är välklädd, välnärd och har mat och pilsner är socialisten, medan de hårt arbetande bönderna får stå och titta på.

 


1928 svarade Socialdemokratiska arbetarpartiet dock genom att illustrera den borgerliga regeringens arbetslöshetspolitik med hjälp av en knäckebrödsskiva – den nog svenskaste av alla mattyper, men också den som finns längst ner i mathierarkin. Tillsammans med potatis hör knäckebröd till basfödan, det som de fattigaste måste ha råd med. Statsministern, Liberalernas/Frisinnade folkpartiets CG Ekman säger ”Här ges ingenting!” och de andra borgerliga partiledarna Arvid Lindman (Högern), Eliel Löfgren (Liberalerna) och Olof Olsson i Kullenbergstorp (Bondeförbundet) håller med. Med ryggen mot betraktaren står arbetslösa från orter i Bergslagen som drabbats hårt av krisen, och där strejkbrytare satts in genom de så kallade Stripadirektiven.

 


Men därefter är det ont om matvaror på svenska valaffischer i vår samling. Man får gå fram till 1988 för att hitta en ost, och då som illustration till VPK:s förslag om att slopa momsen på mat. På samma tema har Centern 1991 en affisch med en matkasse från ICA i famnen på politikern Görel Thurdin, där såväl vetemjöl, bröd, blomkål och en purjolök skymtar fram.




Det är förvånansvärt lite mat i svensk politik kan man konstatera, men hur ser det ut i andra länder? Ett av de mest kända exemplen är förmodligen den amerikanske blivande presidenten Herbert Hoovers slogan från 1928, en höna i varje gryta. Argumentet var att republikanernas politik ledde till ekonomisk framgång för alla, även de fattiga som skulle få råd att äta fågel. Men det var i själva verket inte Hoover som lovade detta utan endast en lokal kommitté, och även om sloganen dök upp på knappar fick den aldrig någon bildlig framställning på affischerna.



Ett intressant exempel är från partiet Grüne/Les verts i Schweiz. Här är glassen inte längre med som en matvara, utan som en symbol för jordklotet som smälter bort på grund av temperaturökningen.

 


Politiker är i allmänhet försiktiga med att låta sig fotograferas när de äter. Ett undantag är en tysk affisch från 1999 där två socialdemokratiska toppolitiker med stort nöje mumsar på varsin korv. Fast affischen kommer från Thüringen och korvarna är thüringer bratwurst, det är helt klart ett argument som mer handlar om lokalpatriotism än om själva maten.

 


Men orsaken till att politiker är försiktiga med att fångas på bild när de gör vad vi alla gör, nämligen äter, är att det kan gå fruktansvärt fel. Labours Ed Milliband skulle försöka visa sig folklig genom att äta en baconsandwich och visade väldigt tydligt att det inte var en typ av måltid han brukade inta. Faktiskt är det många som menar att detta var spiken i kistan för hans politiska karriär – inte bara för att han såg fånig ut, utan för att han försökte låtsas vara något han inte var.

 


Annars har mat använts symboliskt som tecken på nationalitet i motsättning till invandring (köttbullar versus kebab, kort sagt) men mest av partier ute på ytterkanterna – antingen som protest mot ”det främmande” eller som en hyllning till ”mångkultur”.

Så kommer vi att se mat på valaffischerna i år? Det är tveksamt, men kanske på de virtuella affischerna som alla politiker lägger upp på sociala medier. Eller kanske kandidaterna håller sig till att prata om fika, detta ursvenska fenomen, som i förra veckans rapportering om tårta och kaffe.

Under årets nationaldagsfirande på äldreboende i Malmö skulle det bjudas på tårta, men endast till hälften av pensionärerna. (Övriga skulle av praktiska skäl få något annat vid ett annat tillfälle, men det föll bort i rapporteringen.) Reaktionen var omedelbar: ”Att bara hälften av kommunens äldreboende bjuds på tårta på nationaldagen är för jävligt! De andra får vänta till nästa år! Hur långt får besparingarna gå? Malmö stad skall behandla alla lika - Alla ska ha tårta!”, säger kommunalrådet Anders Andersson (V) i en kommentar. 

 

Andreas Lundgren, ordförande i individ- och familjenämnden i Umeå, ryckte å sin sida ut till försvar för gratis kaffe:

”Men det finns en styggelse rörande arbetsvillkor som levt kvar och som det nu är dags att rensa upp i. Och det är att arbetsgivaren för funktionshinderomsorgen en dag för kanske 15 år sedan började ta ut en avgift för kaffet. Den här avgiftsbeläggningen har levt kvar och gjort att personalen skiljts ut i villkor från många andra anställda på svensk arbetsmarknad. Och det är särskilt bekymmersamt i en verksamhet där kaffe ibland kan fungera som ett arbetsverktyg för att bygga relationer och ha samtal.”


Mat kan fylla många funktioner i kommunikation, inklusive politisk kommunikation. Den kan symbolisera allt från fattigdom till välfärd, från asketism till frosseri och från invandrarhat till multikulturalism.

Mat är något alla kan relatera till, men samtidigt något vi relaterar till på mycket olika sätt. Därför kan politiker trampa i klaveret och förolämpa föräldrar, etniska grupper eller ekonomiska intressen, som när den amerikanske presidenten George Bush den äldre erkände att han avskydde broccoli (Läs HÄR) eller när den tidigare kollegan Gerald Ford åt en tamale utan att först ta bort bladen som den var tillagad i (Läs HÄR). Så visst har maten kraft, även i politiken, men den kan också vara livsfarlig.

Av Orla Vigsö

 

 



 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Propagandainspektionen (vecka 1) - Våra favoritaffischer!

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Propagandainspektionen (vecka 26) - Den PR-kunnige uppkomlingen: Gustav Vasa, del 1