Propagandainspektionen (vecka 21) - Dags för Nato!

Då var det Nato-dags. Ärligt talat trodde jag inte att Sverige skulle gå med under min livstid. Frågan har ju varit ganska stendöd så länge jag kan minnas och den enda gången jag egentligen sett någon propaganda för medlemskap i Nato var när Liberalerna/Folkpartiet förespråkade Nato på valaffischerna 2014. Jo, jag var medveten om att partiet och även Moderaterna drivit frågan länge, men så länge som inte Socialdemokraterna ändrade sig spelade det ingen större roll. Det visade ju sig gälla även denna gång. 

  

Vi gjorde återigen en vända i vårt affischarkiv på jakt efter valaffischer som andas Nato för att se om det går att spåra frågan i den svenska valaffischhistorien. Vi lade också till atombombsfrågan, eftersom Nato-medlemskapet också utmanar tanken om Sverige som fritt från kärnvapen. Så vad hittade vi?

Förespråkarna är tysta

Vad som förvånade var att förespråkarna för både Nato-medlemskap och svenska kärnvapen är helt tysta på valaffischerna om vad de vill. Faktum är att Liberalernas/Folkpartiets affisch från 2014 är enda gången som Nato överhuvudtaget nämns. Annars är det tyst. Inga affischer som vi lyckats hitta från Moderaterna eller andra borgerliga partier nämner Nato eller en svensk atombomb heller för den delen.

Debatten om medlemskap i Nato har då och då bubblat upp under efterkrigstiden, medan atombombsfrågan var en strikt 50-talsfråga. Skiljelinjen för den svenska atombomben gick mellan höger och vänster där särskilt kommunisterna lyfte frågan, inte minst på valaffischerna. Från valrörelserna 1956, 1958 och 1960 har partiet en valaffisch på temat. Den mest känsloladdade är från 1958 där ett barn med tårar på kinderna finns i svampmolnet av en kärnvapenexplosion. En av de mer emotionellt laddade valaffischerna vi har genom tiderna.

 

 

 

Alliansfrihet – det är ordet

Men samma sak gäller som sagt även frågan om den svenska alliansfriheten. Nato nämns inte och inte heller är de som förespråkar ett medlemskap särskilt sugna på att kampanja med budskapet (förutom Jan Björklund då). Istället är det Socialdemokraternas paradgren att förespråka att Sverige inte ska gå med, att alliansfriheten ska bestå. Den första affisch vi hittar är från början av 1950-talet där inte ordet alliansfrihet eller Nato nämns explicit, utan budskapet ”Fred med frihet” illustreras med FN:s och de nordiska ländernas flaggor. Budskapet är att dessa samarbeten ska vara grunden för friheten i Sverige.

 

Mer explicit blir det under 1960-talet. I förstakammarvalet 1962 konstateras att Socialdemokraternas väg är ”fast neutralitet och arbete åt alla”. Utrikespolitik och inrikespolitik vävs samman till en helhet, där tidningsrubriker på en jordglob får illustrera en ”orolig värld”.

Socialdemokraterna tycker sedan att det återigen är på sin plats att lyfta fram neutraliteten i valrörelserna 1968 och 1970. Den ena med utrikesminister Torsten Nilsson och Alva Myrdal och den andra med enbart med utrikesminister Nilsson som propagerar för neutralitet och små länders rätt att hävda sig mot supermakter. 

 

Nato på valaffischerna?

Så vad händer nu? Kliar det i fingrarna på affischmakarna att få använda Nato-loggan i höstens val? Nej, det kommer inte att ske. Möjligen skulle Vänsterpartiet kunna försöka vinna några väljare på det, eller eventuellt partier ännu längre vänsterut (eller de på yttersta högerkanten). Men inte de andra. Visst kunde de borgerliga partierna kanske önskat en Nato-debatt under höstens valrörelse och då hade våra affischpelare fått Nato-budskap, men i och med att både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna svängt och alla tycker lika är Nato död som valfråga. Valrörelsen kommer handla om något annat. Frågan är bara vad.