Från "just-in-time" till "just-in-case"?

Hackerattacken på Coop, Shell och andra privata företag visar samhällets sårbarhet. Våra liv blir mer och mer komplexa, där organisationer och individer interagerar globalt, inte minst via digitala system. Men tar vi en bredare pensel har vi gjort oss helt beroende av olika system sedan en lång tid tillbaka. Och ju mer beroende vi blir av sådna system, desto sårbarare blir vi. System kraschar och grundfrågan är då vem som har ansvar för att se till att vi som individer och organisationer klarar av kraschen. Det hela handlar om var gränsdragningen för statens ansvar går och är ingen lätt fråga att besvara. Men ju mer komplext samhället blir och beroendet av olika system ökar, desto mer måste vi prata om det.

Systemberoendet kan ta sig olika uttryck. Låt mig ge några exempel.

1. Att ha en krislåda hemma är något som MSB och andra samhällsaktörer talar allt mer om. Poängen är att vi som medborgare ska kunna hantera en samhällsstörning. Att vi ska gå från "just-in-time" till "just-in-case" i vårt förhållningssätt till hur vardagen fungerar. Vi ska inte svälta, törsta, frysa ihjäl även om vi skulle bli utan ström, vatten och värme några dagar. Men vi är extremt sårbara och det klart, ju bättre systemen fungerar, desto större blir fallet den dag allt kraschar. När jag var i Florida under orkanen Irma 2017 var de flera som påpekade att Floridaborna var dåligt förberedda eftersom de inte hade haft en stor orkan på över ett decennium. Vi invaggas så lätt i en falsk trygghet att allt alltid kommer fungera som det ska. Men förr eller senare brakar saker och ting samman.

2. Andra saker handlar inte om liv och död, men de visar hur beroendet av komplexa system gjort oss sårbara. I mitt yrkesliv har beroendet av digitala system gjort att jag i stort sett inte kan jobba om jag inte är uppkopplad till internet. När jag började på universitetet fanns det inte ens dator att skriva på. Allt var analogt och jag kunde jobba på även om strömmen gick. Fanns det bara en skrivmaskin, ett block och penna samt böcker att läsa pågick jobbet ungefär som vanligt (åtminstone så länge det var ljust). Går strömmen idag kan jag givetvis gå och hämta en bok i bokhyllan, men allvarligt talat blir det inte mycket gjort om nätet ligger nere och i stort sett ingenting alls om strömmen går. Många andra yrken står inför samma problem när strömmen går eller datorn kraschar.

3. En annan aspekt av mitt yrkesliv som också visar på systemberoende är övergången från overheadbilder till powerpoint. Jag skolades in med att göra overheadbilder till mina föreläsningar. Det värsta som kunde hända var att lampan till overheadprojektorn slutade fungera. Men då fanns det oftast en reservlampa i projektorn. Gick strömmen kunde jag i alla fall dela ut bilderna i klassen. Men i takt med teknikutveckling blev powerpoint standard och sedan många år använder jag inget annat. Oftast funkar det bra, men i flera år hade jag alltid med mig overheadbilder i reserv om tekniken med powerpoint skulle fallera (vilket den ofta gjorde till en början). Jag hade med andra ord en reservplan, en Plan B. Det har jag slutat med. Funkar inte min presentation är det i stort sett bara att stänga ner och skjuta fram föreläsningen tills dess att tekniken är på plats igen.

Inom krishantering pratar man om kontinuitetsarbete. Att verksamheten ska kunna fortgå på en rimlig nivå trots att det är kris. Detta är något som vi alla, både individer och organisationer, måste lägga mer tid på. För vad gör vi den dag systemet kraschar? Vad är Plan B? Här kan man inte bara gapa om att staten ska komma och hjälpa till. Eller det kanske man kan? För det är inte en enkel fråga och faktiskt en grundläggande målkonflikt. Vår sårbarhet när vi lever i komplexa system blottlägger denna grundläggande fråga: var går gränsen för det allmännas ansvar? Är det vårt eller statens ansvar att se till att vi klarar oss under en kris? Det gäller både för oss enskilda individer som inte kan ladda sin iPhone som för organisationer som blir utpressade av internationella cyberskurkar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Affischkampen vid extravalet 1958

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Public service är en prefekt måltavla i kulturkriget