Hundåren - lite poddreflektioner

Jag joggar och promenerar ganska ofta, i stort sett varje dag och nästan alltid med hörlurar på. På senare år har jag liksom många andra lyssnat på poddar när jag är ute och rör på mig. Det har varit mycket Snedtänkt, Så funkar det och givetvis When we were kings. Men på sistone har Hundåren - Motgångspodden av Tomas Andersson Wij hörts i lurarna när jag joggat runt på vägarna i Mölndal. I podden intervjuer han artister med fokus på när artistkarriären gått trögt. Skivorna har inte sålt, skrivkrampen slagit till och artisten har tvivlat på livet som artist. Det intressanta är att Andersson Wij lyckas tränga bakom fasaden och får fram riktigt intressanta reflektioner och funderingar. Ibland undrar jag om inte artisterna själva nästan ångrar att de är så öppna. Men det är fina samtal som rör sig kring skapanade, kändisskap och musikvärldens villkor. Musik- och mediebranschen har ju förändrats radikalt det senaste decenniet. Nu är det ju i och för sig inget nytt. Tider förändras och perioden då artister kunde leva på skivroyalties är ju faktiskt en kort parentes i musikhistorien. 

En reflektion jag gjort är att det som för en åskådare ser likadant ut, ändå kan ha förändras mycket under ytan. Det som framstår som samma sak drivs nu av helt andra mekanismer. Flera av de intervjuade artisterna berättar om att de måste tjäna pengar på ett annat sätt än när de slog igenom. Idag måste pengarna komma från att turnera eller att göra saker vid sidan om musiken. Men trots det ser det ju ungefär likadant ut för oss som tittar på utifrån. Skivor släpps (mest på nätet dock) och artister åker på turneer och är med i radion och tv eller på andra plattformar. Men bakom kulisserna är det helt annorlunda. Det som varit i centrum tidigare (skivor) är idag i stort sett en sidoverksamhet, som ett visitkort. Fenomenet är inte bara knutet till musikbranschen. I branscher där de ekonomiska villkoren förändras drastiskt kan många saker se likadana ut som tidigare, men mekanismerna bakom och varför saker görs är helt annorlunda. Ytan ser likadan ut, men mekanismerna som skapar denna yta har förändrats helt.

En annan sak som slog mig är hur flera av de intervjuade påpekar att Garbo-stilen inte längre fungerar. Förr kunde en artist då och då gå in i tystnaden för att sedan komma tillbaka i offentligheten inför ett skivsläpp. Kontrasten mellan osynlighet och synlighet skapade intresse. Man kunde också odla en mystisk persona, där svårtillgängligheten var en resurs. Idag är det helt omöjligt. Offentlighetens minne är extremt kort och varumärket måste vårdas och ständigt synas på olika plattformar. Hoppa mellan de tuvor som kan ge lite inkomst och aldrig låta lågan slockna. Är du borta från offentlighetens ljus är du helt bortglömd.

Ur detta finns det flera andra trådar att dra i. Den ständiga synligheten innebär krav på en annan sorts transparens (som väl också Hundårspodden är ett exempel på). I vårt mediesamhälle förväntas det att man bjuder på sig själv, talar ut och berättar om svagheter och tvivel. Det pågår någon sorts offentlig terapiverksamhet. På så sätt kan man också säga att intimiseringen av offentligheten nått ända in i huvudet på offentliga personer. Psykologiserandet är kanske också det som kännetecknar den moderna populärkulturen allra mest. Allt från dokusåpornas bekännelser till Stjärnorna på slottets avslöjanden vid middagsbordet.

En sak som fastnade hos mig är av en annan karaktär. Den handlar också om den ständiga rörelsen, att hela tiden vara på väg. Flera artister pratar om det skapande flödet och i avsnittet med Peter Le Marc var det något som fångade mig i hur han berättade om att lägga av. Om hur det går till att när man vill stoppa skapandet. Le Marc har ju pensionerat sig och slutat skriva låtar. Han beskrev processen som att man till en början hör potentiella låtar och idéer till texter. Det är som små fåglar som kommer flygande. Men om man struntar i dem så tystnar kvittret och efter ett tag kommer låtarna inte längre flygande. Jag känner igen mig i det där, både som låtskrivare och forskare. Man måste hålla igång motorn. Som forskare går man runt hela tiden och ser potentiella forskningsprojekt, artiklar eller undersökningar. Man läser och gör det med spaning efter något nytt att studera. Men struntar man i det ett tag så försvinner man ur loopen, idéerna sinar och tankarna fastnar på annat håll. Så kanske en pensionärstillvaro ser ut, även om det är ett tag tills dess.