Pandemins faser: Utvärderingarna

Utvärderingarna av COVID-19 pandemin pågår på många olika nivåer, både i Sverige och i andra delar av världen. Coronakommissionen arbetar på i Sverige och i flera andra nordiska länder har hela eller delar av pandemihanteringen utvärderats. Själv är har jag varit med och utvärderat hur Västra Götlandsregionen hanterat COVID-19 tillsammans med förvaltningsforskarna Björn Brorström och Gustaf Kastberg och de erfarna VGR-cheferna Anne-Marie Schaffrath och Ann Stokland Hagland. Dessutom ingår jag i gruppen som ser över hur kommuner i Västra Götaland klarat av pandemin, också det inom ramen för Kommunforskning i Väst.

Utvärderingarna sker från ett managmentperspektiv och mycket vi sett har fungerat bra, andra saker kunde kanske gått bättre. Under december månad 2020 läste vi självvärderingar från olika delar av regionens organisation och genomförde hearingar med företrädare för verksamheterna. Varje gång jag gör forskning/utvärdering med metoder som handlar om möten med människor händer det saker. På ett helt annat sätt än siffror och text dyker det upp tankar och funderingar i huvudet. Själv slogs jag av hur komplex verkligheten är för dem som ska besluta och styra i pandemin. Långt ifrån förenklade utspel på Twitter och ledarsidor. Man blir nästan överväldigad av kompetensen och hur man lyckas navigera i en svår situation.

Hur gick det då? Vi gav rapporten namnet "Godkänd, men med förbehåll", vilket innebär att vår slutsats är att regionen och dess verksamheter på det stora hela lyckats med sitt uppdrag i avvägning mellan olika krav. Men det klart. Det fanns ju saker som kunde gått bättre. Så är det alltid. Att det inte fanns en aktuell krishanteringsplan på plats är en sådan. En annan att man stängde ner delar av vården för mycket under våren 2020. Bristen på förståelse för kommunikationens roll i delar av organisationen var till en början något som också blev tydligt.

Något som slog mig är att regionen och dess verksamheter nästan agerade som en nyhetsredaktion gör vid stora nyhetshändelser. Det vill säga, fokus låg på uppgiften och att anpassa verksamheten för att hantera det som ligger framför en. Stort engagemang och flexibiliet. I början, innan rutiner satt sig fanns det dock både det ena och det andra som gnisslade och många saker som är strukturella problem i vardagen blir extremt tydliga när krisen slår till.

Men en kris kan också skapa saker som förbättarar organisationen. Arbetet med att hantera pandemin har skapat en större förståelse och kunskap om regionen och dess delar bland verksamheterna. Man har helt enkelt bättre koll på vad andra gör och känner sig också kanske lite mer som en del av en gemensam region. Frågan är bara hur erfarenheter som inskaffats tas till vara. Det är kanske en lika stor utmaning sett ur ett styrnings- och ledningsperspektiv som att hantera en pandemi. 

En sak som jag tänkt på under arbtetet är att politikerna var osynliga. Vill man raljera lite kan man säga att de satte på pengakranen och sedan höll sig undan (de var dock hela tiden noggrant informerade). Men hur går man tillbaka till det "naturliga" tillståndet för att bedriva verksamhet, där allt handlar om att försöka få pengarna att räcka till? Pengakranen kommer inte att stå på för evigt.

En annan sak som jag personligen funderar på är vad som ska ske med alla tomma lokaler. Alla jag pratat med, oavsett om det varit region eller kommunföreträdare, vittnar om att behovet av lokaler kommer att ses över. Det lär bli en hel del tomma kontorslokaler runt om i landet. Kanske dags för en "ny giv" och bygga om till bostäder för att lösa bostadsbristen?

Läs rapporten HÄR.