GU Journalen 25 år och vad professorn sa då

Förra veckan var jag inbjuden att tala på GU Journalens 25-årsjubileum på Jonsereds herrgård strax utanför Göteborg. Under eftermiddagen gavs det många intressanta perspektiv på jubilaren och jag försökte dra mitt strå till stacken. Inte genom att direkt prata om tidningen som sådan, utan ge ett bredare perspektiv på nyhetsbegreppets kolonisering av samtiden. Här kommer mitt korta föredrag,


Nyhetslogikens seger och död!

En gång i tiden var inte ens nyheter nyheter. Eller de såg – i våra ögon - åtminstone inte ut som nyheter. Låt mig ta ett exempel. Året var 1961, budgeten var precis tagen i stadsfullmäktige i Örebro och Nerikes Allehanda rapporterade dagen efter. Hur det såg ut? Ja det var inte några rubriker om vinnare och förlorare eller upprörda röster från oppostionen. Istället var det sida upp och sida ner med detaljer om budgetbeslutet. Ner på öresnivå och med budgettekniska ord som oktrojperiod, tertiärbokslut eller kapitelkostnad i texterna. Nästan som man hällt in budgethandlingarna direkt in i tidningen.

Dagens budgetbeslut ser annorlunda ut i lokapresssen. Nu är det fokus på det viktigaste. Inga detaljer. Det får man i så fall kanske klicka sig vidare på en länk till kommunens webbplats. Vinnare och förlorare och de största och de kanske mest kontroversiella besluten får utrymme. Den politiska majoritetens nöjda ansikten med en nya budgeten som andas satsningar i mångmiljonbelopp ramas in med en kritisk opposition, besvikna medborgare och en förening vars verksamhet hotas av den nya budgeten.

Det ser med andra ord ut som nyheter så som vi känner igen dem och de är präglade av det som den norske forskaren Gudmund Hernes 1979 kallade medialiseringstekniker, där han menade att samhället inte var vänster eller högervridet. Det är medievridet där journalister använder klassiska berättargrepp för att fånga och hålla kvar sin publik. Man dramatiserar, personifierar, intensifierar, konkretiserar och min kollega Jesper Strömbäck lyfte in stereotypisering till listan. Berättelsen måste beröra, måste fånga en flyktig publik.

Men Hernes poäng var egentligen inte att journalister använde konkretisering, dramatisering och andra sätt att fånga publiken. Hans huvudpoäng var att andra samhällsaktörer lärde sig dessa tekniker för att fånga journalisternas intresse. Myndigheter, företag och organisationer snappade upp vad journalister ville ha och anspassde sina pressreleaser eller annat material till medielogiken så att vägen in i nyheterna blev smidigare och mer friktionsfri. Den här processen, att samhället och dess instituioner blivit medievridna, kallas inom mitt forskningsfält för medialisering. Mediernas makt handlar med andra ord inte bara att de når medborgarna och påverkar vad vi kan, tycker och tänker. Minst lika viktigt är att mediernas sätt att tänka präglar andra samhällsinstitutioner. Journalistikens sätt att beskriva verkligheten har med andra ord exporterats och internaliserats i andra verksamheter. Allt för att nå ut till nyhetsmedierna.

Men den viktigaste poängen är kanske inte att myndigheter, företag och varför inte forskare anpassar sig till medielogiken i sina kontakter och försök att nå ut. Min viktigaste poäng – som egentligen inte är min utan Kent Asps som var min handledare och fd professor på JMG  – är att nyhetslogiken har kommit att dominera samhället. Precis som jag beskrev budgetprocessens förändring i pressen har alla, och då menar jag alla, börjat producera nyheter eller åtminstone information som har formen av nyheter. Kolla på webbplatser från den lokala fotbollsföreningen. De har nyheter. Kolla på lokala företag – de har nyheter. Kolla på Göteborgs stads webbplats – de har nyheter. Eller varför inte Göteborgs universitet. Alla gör nyheter. Nyhetslogiken, att paketera ny information som nyheter är kanske den mest radikala förändringen av samhällets medialisering. Det som en gång var exklusivt för journalistiska medier används idag av alla. Hur det görs? Med medialiseringstekniker – det personiferas, konkretiseras, dramatiseras och så vidare. Allt för att fånga publiken och vi har med andra ord alla blivit nyhetsjunkies utan att förstå det. Lite citat och en slagkraftig rubrik hjälper till.

Även forskningen är drabbad av nyhetssjukan, om vi nu vill kalla det så. Forskningskommunikation handlar i mångt och mycket om att göra forskning nyhetsmässig, att skriva populärvetenskap på ett sätt som gör att forskaren når ut. Här är jag själv en drivande kraft. Har länge gett kurser i forskningskommunikation om hur journalister tänker och hur man som forskare kan göra sin forskning tillgänglig. Elevator pitchar, övningar att skriva debattartiklar, ge intervjuer eller vinkelverkstad för forskare. Dessutom har jag precis lämnat ett manus till Studentlitteratur på en bok om forskningskommunikation tillsammans med Marie Demker som kommer i vår (där fick jag in lite reklam också). Så jag kastar verkligen sten i glashus!

Ska vi vidga det är också forskningen i sig fast i nyhetslogiken. I våra forskningsansökningar, inledningar till artiklar och i stort sett allt vi skriver är vi besatta av vinklar och likt en rubriksättare jobbar vi för att snabbt fånga redaktörers, reviewers eller bidragsgivares intresse. Jag brukar säga att den första sidan är viktigast av allt i en forskningsansökan eller artikel. Fångar du intresset där så är det i stort sett klart.

Jag säger inte att nyhetslogikens seger är av ondo. Långt därfrån. Det finns många bra poänger med att göra information mer lätttillgänglig och jag tror på allvar att forskare blir bättre på att forska om de också kan berätta för en annan publik om vad de håller på med. När våra doktorander får testa att skriva en pressrealase om sin egen forskning trillar många poletter ner. De börjar kunna se sin egen forskning med ett utifrånperspektiv och själv har jag fått både nya insikter och nya forskningsideér genom att prata med journalister och hålla föredrag för en intresserad allmänhet. Dessutom är det kul att få feedback direkt, vilket man inte som forskare är bortskämd med. Ofta kommer ju citeringar och annat flera år efter man skrivit något (om ens det!).

Men det är en omställning. Eller som en kommunreporter sa till mig en gång när jag intervjuade honom om förändringar i hur man skrev om landstingsdebatter: ”Jadu, värdet av de här reportagen där allt beskrevs i detalj kan man verkligen diskutera. Oftast skrev man väl för en inre krets som var intresserad. Men nu måste man levandegöra. Fru Johansson i Landala måste förstå och uppleva relevansen av nyheten. Det är inte alltid så lätt”. Han slet en del med nyhetslogiken den där gamle landstingsreportern. Det var inte alltid så lätt att göra nyheter som hans imaginära läsare Fru Johansson kunde relatera till.

Men här är vi nu. Alla gör nyheter. Nyhetslogiken regerar. Är det bra? Kanske, kanske inte? Tänker att det säkert kommer en del kloka tankar om det här i dagens diskussion är i Jonsered.

Men det finns också en motrörelse. Faktiskt i journalistiken självt, men också i många andra delar av samhället. Journalistiken jobbar med oftare och oftare med längre texter. Det långa reportaget eller långläsning. I poddar lyssnar människor i timtal om saker som intresserar dem. Jag själv lyssnade till exempelvis i veckan på Erik Niva och Håkan Andreassons fotbollspodd When we were kings i tre och en halv timme när de berättade allt som var värt att veta om Zlatans nu borgångne agent Mino Raiola. Matlagning handlar i vardagen givetvis ofta om att snabbt få fram middag på bordet till familjen, men slow-food är också en trend. Laga och ät mat långsamt. Låt den ta den tid det tar. I tv kan man titta på älgvandring och långsamhetens lov sjungs som en motrörelse mot nyhetstänkandet som hela tiden sköljer över oss. Som forskare funderar man då givetvis vad som är forskningens älgvandring? Är det dags att börja skriva tjocka monografier igen?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Fyra spaningar i invasionens skugga

Vem gynnades av valbevakningen - en fråga om AB-index?